Kejsarens nya kläder?

Nästan 70 % vill rösta om EU-fördraget, var är demokratin?

Riksdagen har ett mycket svagt stöd för att besluta om det nya EU-fördraget utan att låta det bli en folkomröstning först. De valda politikerna är dessutom inte representativa för väljarna! Ändå försöker de snirkla sig förbi debatt och diskussion om det ”nya” författningsförslaget. Vänsterpartiet kräver folkomröstning om EU-konstitutionen!

Det är viktigt att göra klart att en sådan folkomröstning handlar inte om ja eller nej till EU utan om ja eller nej till detta författningsförslag.
Angela Merkel, Tysklands förbundskansler har räddat det gamla förslaget om ny konstitution för EU. Förslaget diskuterades inte i arbetsgrupperna och inte ens presidiet satte sig in i texten. Samtidigt har Merkel grävt en stor grop där demokratin kommer att begravas. Medlemsländernas framtid som självständiga stater och den europeiska demokratins villkor är på väg ner i samma grop.

Lägre demokratisk legitimitet, ännu mindre öppenhet och en långtgående centralisering och detaljreglering blir resultatet av den nya konstitutionen. Vad EU ska göra och vad medlemsländerna skall sköta själva borde vara saker som är naturliga att diskutera och i viss mån folkomrösta om. Istället ska det nu bli mycket auktoritära metoder.

Det nya författningsförslaget lägger grunden till en EU-stat. Förslaget till ny EU-grundlag kommer att förändra medlemsländernas styrelseskick. I Sverige konstaterar tunga remissinstanser som JK, HD och Regeringsrätten att ett riksdagsbeslut om EU-konstitutionen kan strida mot svensk grundlag. Många länder har beslutat att frågan måste avgöras i folkomröstning, däribland Frankrike, Nederländerna och Storbritannien. De franska och holländska folken röstade nej i folkomröstningar redan på försommaren 2005 med stora majoriteter och högt valdeltagande.

Det som sedan hänt är ur demokratisk synvinkel skrämmande. De politiska ledarna har bakom kulisserna enats om att driva igenom fördraget i alla fall. Folkets stöd tänker man inte efterfråga. För att klara detta måste folkomröstningar undvikas till varje pris. De regeringar som lovat folkomröstning måste nu hävda att det har gjorts sådana stora ändringar så att löftet inte längre gäller. Kolla Reinfeldts krumbukter (de få gånger han visar sig och framförallt uttalar sig om denna för Sverige så viktiga fråga).Nu drivs förslaget igenom med i praktiken oförändrat innehåll. Regeringscheferna svarade redan i mars ja på Angela Merkels fråga om det kunde vara en god idé att ändra framställningen utan att ändra det politiska innehållet. Det nya förslaget är nästan identiskt med det som fransmän och holländare röstade nej till 2005. Hur kunde det bli så här? Förändringar av ord har gjorts. Nu heter det reformfördrag i stället för konstitutionellt fördrag, någon som förstår skillnaden? Symboler som nationalsång och flagga har strukits ur förslagett, men kan återkomma. ”Utrikesministern” har fått en annan titel men samma uppgifter. Det politiska innehållet är oförändrat.

Förslaget innebär stora och avgörande steg i byggandet av en EU-stat.

EU blir en juridisk person och kan ingå avtal som förbinder medlemsstaterna att följa dess politik, Sverige får en halverad röststyrka och minskat inflytande i ministerrådet. Listan på oegentligheter/försämringar kan göras hur lång som helst och det är bara för jävligt att detta nu skall smygas igenom under nytt namn – reformfördrag och i nya kläder – utan gemensam nationalsång och flagga, men lik förbannat samma konstitutionella fördrag som de franska och holländska folken röstade nej till i folkomröstningar redan på försommaren 2005 med stora majoriteter och högt valdeltagande (alla förstod att även britterna skulle säga nej, och därför ställdes den omröstningen in, rent rättsligt hade ju förslaget fallit redan efter franska folkets nej).Det rör sig alltså om grundläggande förändringar för Sverige som nation och för svensk demokrati. Folkmajoriteten har en helt annan syn än riksdagsmajoriteten på denna fråga. Så är det i flertalet EU-länder. En bindande folkomröstning är därför det enda rimliga alternativet. Det går inte att bygga det europeiska projektet i strid med folkviljan, och opinionsmätningarna visar att en klar majoritet av svenskarna vill folkomrösta om EU-fördraget. Sifo har presenterat en omfattande undersökning som visar att en majoritet av de tillfrågade, 51 procent, anser att det är ett dåligt förslag som nu lagts fram. Mätningen visar också att 67 procent vill folkomrösta om frågan. Bara 30 procent tycker att förslaget är bra och 29 procent accepterar att riksdagen ska kunna ta beslutet utan föregående folkomröstning.

Det är därför Sveriges riksdag måste utlysa folkomröstning om detta och sedan i valkampanjen ta sig an uppgiften att övertyga medborgarna i stället för att köra över dem med ett riksdagsbeslut för vilket de i praktiken saknar politiskt mandat. En sådan folkomröstning handlar inte om ja eller nej till EU utan om ja eller nej till detta författningsförslag. Ett nej leder till omförhandling av fördraget och dessutom till möjlighet för Sverige att i likhet med Storbritannien och Danmark få permanent undantag från bland annat kravet på att införa euron. Vänsterpartiet kräver att svenska folket i folkomröstning får ta ställning till detta nygamla förslag till EU-grundlag. Svenska folket står inför ett historiskt vägskäl och måste ha rätten att självt välja sin framtid.
Peter Bowin (v) Ronneby

Ett föreningsliv för alla?

Hur ska idrotten nå även barn som blir valda sist på skolgården? Hur ska idrotten attrahera stökiga ungdomar som inte vill vara med i vanliga idrottsföreningar? Och hur ska idrotten kunna locka fler invandrarflickor? Vad krävs för att funktionshindrade ska våga sig på idrott?

I ”Unga och föreningsidrotten” av Mats Trondman kan man läsa om ungdomsidrottens verksamhet i relation till statens idrottspolitik. När det gäller ungdomar som väljer att hoppa av idrotten påpekar Trondman att den idrottspolitiska ambitionen att erbjuda en bred folkhälso- och folkrörelseinriktad verksamhet inte samspelar särskilt bra med idrottens dominerande ”kärnlogik”. ”Avhopparna” är till stor del positiva till föreningsidrotten i allmänhet och skulle gärna vilja fortsätta i någon form. Detta är dessvärre i praktiken svårt eftersom det utbud som föreningsidrotten idag tillhandahåller styrs av just idrottens kärnlogik, d.v.s. en verksamhet som i takt med stigande ålder blir allt mer tränings- och tävlingsingsintensiv. Den blir mer tidskrävande, kravfylld i termer av individuell prestationsutveckling, selekterande och exkluderande, ledd av män som förkroppsligar idrottens kärnlogik och ett ointresse för en breddad verksamhet.

Om idrottsrörelserna verkligen har ambitionen att minska avhoppen och locka nya ungdomar till föreningsidrotten så måste således helt nya verksamheter utformas som bryter med idrottens ”kärnlogik”.

Det finns bra exempel på föreningar och förbund runt om i landet som inte väjer för besvär och hinder som kan finnas för att nå alla ungdomar. Föreningar och förbund som har tänkt ett steg extra och tagit på sig ett större samhällsansvar för att göra idrotten tillgänglig för alla. Exempel på detta är Alstermo IF som förgyllt vardagen på flyktingförläggningen, IFK Umeå som fått fart på tonåringar som inte vill vara med i vanliga idrottsföreningar, Granbergets IF som satsar på utesporter för alla eller Viktvändarna i Kronoparkens skolidrottsförening som har fått överviktiga barn att motionera och ändra sina kostvanor.

Barn- och ungdomsidrotten har inte bara betydelse för den idrottsliga utvecklingen utan även för den sociala utvecklingen. Riksidrottsförbundet dokument som heter Idrotten vill är idrottsrörelsens viktigaste visionsdokument. I den beskrivs föreningsidrottens samhällsnytta och samhällets roll och det preciseras utförliga riktlinjer för hur förbund och föreningar ska utformar och bedriva sina aktiviteter. Ett övergripande tema i dokumentet är att föreningsidrotten ska utgöra en positiv uppfostringsmiljö för barn och ungdomar. Idrotten ska vara en socialisationsarena där ungdomar internaliseras med positiva beteendemönster, normer och värderingar genom idrottslig praktik och social mötesplats. Vidare skriver man att för många barn och ungdomar är idrottsföreningar, näst efter hemmet och skolan den viktigaste miljön för fostran och utveckling.

Barn ska ges lika möjligheter att delta i idrottsverksamheten, men hur ser verkligheten ut idag i idrottsverksamheten? Har barn och ungdomar lika möjligheter att delta i idrottsverksamheten? Hur ska vi bli bättre på att nå de barn och ungdomar som idag hamnar utanför idrottsverksamheten? Vilka alternativ till idrottsutövning finns kvar för de barn och ungdomar som har ”sållats ut” när man ”toppar” lagen? Vilka alternativ till idrottsverksamhet finns för alla de barn och ungdomar som inte vill tävla eller träna på elitnivå? Vilka alternativ finns idag till aktiv idrott för de barn och ungdomar som lider av övervikt eller funktionshinder? Vilka alternativ finns det inom idrottsverksamheten för de barn och ungdomar som har en socialproblematik som gjort att de hamnat långt från idrottsverksamheten?

Vi tycker att det är angeläget att vi i Ronneby får våra föreningar att agera på samma sätt som Alstermo m.fl. Hur vi får dem till att göra detta är den stora utmaningen som ligger framför oss. En sådan åtgärd kan vara att förändra regelsystemet för de föreningsbidrag som utgår. Det finns säkert en hel del andra åtgärder som kan vidtas och därför kommer vi under hösten att arbeta för att Fritidsnämnden ges i uppdrag att ge förslag till lämpliga åtgärder.

Anette Mathisson, Peter Bowin och Ronny Pettersson (v) Ronneby