Vad får mig att tro att betyg innebär en ”tyst” skola, undrar signaturen ”Högstadielärare med mångårig erfarenhet”?

Högstadieläraren skriver ”Ifrågasättande och kritiskt tänkande är en del av betygskriterierna. Okej, de är mycket luddigt skrivna och kan tolkas lite som man vill”.

Men det var ju detta jag menade. Ett tydligt mönster är att skolorna har fört in uppförande och att komma i tid i betygen i stället för kunskaper och färdigheter. I vissa fall handlar det om att ”bara” vara på plats för att få ett godkänt. När man återigen börjar sätta betyg på ”god närvaro” och ”visar god vilja” så får vi en orättvis skola där godtycke råder. Betyg satta med godtycke leder till en ”tyst” skola där eleverna inte vågar vara kritiska och ifrågasättande.

Idag hör man samma stridsrop som för femtio år sedan och den oheliga alliansen börjar formera sina krav på en strängare skola. Man tycker att vi ska ha flera och mera betyg. Men vad ska de ha för funktion? Hur ska de stimulera lärandet? Hur stödjer det barn med särskilda behov? Här måste vi se upp! Helst verkar det som om barnen ska sorteras i två högar, precis som på ”den gamla goda tiden”. Vissa barn ska åka gräddfil in på universiteten och arbetarbarnen ska hålla till godo med lite yrkesutbildning, de är ju ändå ”dumma i huvudet”.

Avslutningsvis påstår signaturen att ”tänkandet gradvis har försämrats under åren på grund av att allmänna kunskaper har blivit mycket sämre”. Det är ju ungefär lika klokt som att påstå att hjärnan har krympt under 50 år. Vi kan det vi behöver kunna och lärarna har inte längre monopol på kunskaperna. Det vet barnen.

Peter Bowin (v) Ronneby

Fotnot
Jörgen Tholin, som kommer med en doktorsavhandling om betyg och betygskriterier har räknat på hur mycket det har kostat svenska skolan att lärare skriver lokala betygskriterier. Han har kommit fram till att det handlar om en miljon arbetstimmar. Då har han räknat med 1.300 grundskolor med elever i åttan och nian, där lärare använder tjugo timmar under två, tre tillfällen för att skriva kriterier till uppåt sjutton ämnen. Ska man sen ha betyg i trean, femman, kanske sjuan, kan man lätt räkna ut vad detta skulle kosta i lärarresurser.

”Många lärare har tröttnat på sitt yrke”.

”Ganska allmänt tycks man hysa den uppfattningen att svårigheterna för lärarna att hålla disciplin nu är större än förr. Någon har sagt att en lärare i vår tid behöver en stålmans nerver och en ängels tålamod. Det framhålls att barnen är ouppmärksamma, pratsamma, olydiga, trotsiga och hållningslösa, kort sagt ouppfostrade.

Hemmet får i regel skulden till dessa missförhållande. Föräldrarna lämnar sina barn alltför fria tyglar. Filmen och den kolorerade veckopressen nämns också som medansvariga. Barnens dåliga uppförande kan också vara ett uttryck för deras missnöje med den förlängda skoltiden.

Barnens svårhanterlighet har skapat otrivsel i skolorna och verkar psykiskt nedbrytande på en del lärare som därigenom måst ta sjukledighet eller begära sjukpension. En lärare vill undervisa och se resultat av sitt arbete men mesta tiden går ofta åt till att hålla ordning i klassen”.

Detta är skrivet 1956, alltså för nästan 50 år sedan. På den tiden var det fortfarande tillåtet med aga i skolan. Man hade betyg i småskolan och betyg i uppförande och ordning. Idag propageras det igen för betyg, tidigare betyg, fler betyg, betyg i uppförande och betyg i ordning. Än har jag dock inte hört någon politiker som vill återinföra aga i skolan.

Vad man vill åstadkomma med betygen är den ordning och reda som inte ens fanns på ”den gamla goda tiden”. En tendens man ser idag är att skolor har sänkt sina kriterier för att en elev ska bli godkänd. I vissa fall verkar det mer handla om att ”bara” vara på plats för att få ett G. Ett annat mönster är att skolorna har fört in uppförande och att komma i tid i betygskriterierna i stället för kunskaper och färdigheter i respektive ämne.

Nu visar det sig också att skolor och lärare har använt nära en miljon arbetstimmar åt att utforma betygskriterier för detta. Under nästan tio års tid har det bara betytt mer pappersarbete, varken bättre eller rättvisare betyg. Tolkningarna mellan skolorna varierar kraftigt. I åttan och på höstterminen i nian är det skolorna själva som ska bestämma vad en elev behöver kunna för att få ett visst betyg.

Detta är respektlöst mot eleverna. Det är här unga människor möter betygssystemet med sitt godtycke och sin orättvisa första gången. Det är här deras tilltro grundläggs. Hur stor blir den? Hur ska de uppfatta skolan? Som rättvis? Knappast!

Betygssystemet i grundskolan är inte rättvist och likvärdigt. Det har diskuterats förr och bör diskuteras igen. Ändå pratas det om att man ska ha nationella prov i trean och betyg i sjuan och... på vad? Det finns inga mål i trean eller mål i sjuan. Man får inte så lättvindigt tycka att nu ska vi ska ha betyg i ettan eller fyran eller sexan. Fyller de någon funktion? Stimulerar det lärandet? Stödjer det barn med särskilda behov?

När man börjar sätta betyg på ”god närvaro” och ”visar god vilja” så är vi snubblande nära den orättvisa skola där godtycket råder och ”ordning och reda” premieras men inte ifrågasättande eller kritiskt tänkande. Vill vi ha en ”tyst” skola? Jag hoppas inte det.

Peter Bowin (v) Ronneby